dg club

En jämställdhetspolitik måste ju rimligtvis syfta till att skapa ett mer jämlikt samhälle, men vad menar man då med jämställdhet?

När Maria Carbin påbörjade sin forskarutbildning i statsvetenskap vid Stockholms universitet i början av 00-talet var feminism ett begrepp på modet. Jämställdhetsfrågor genomsyrade både kultur och politik, och till och med dåvarande statsminister Göran Persson kallade sig själv för feminist. Som en person som själv var intresserad och engagerad i både politik och feminism började Maria Carbin fundera över den jämställdhet som makthavarna framhöll.

– En jämställdhetspolitik måste ju rimligtvis syfta till att skapa ett mer jämlikt samhälle, men vad menar man då med jämställdhet? Jag ville veta mer om vilka normer och värderingar som genomsyrade svensk jämställdhetspolitik och vilken typ av jämställdhet politiken skapade. Detta intresse har sedan gått som en röd tråd i min forskning ända fram till idag: att vrida och vända på olika aspekter av den svenska jämställdhetspolitiken. Vilken bild av Sverige förs till exempel vidare i och med idén om ”världens mest jämställda land?” Vilka nationalistiska tankeströmmar göder den bilden? Jag tycker att det är viktigt att kritiskt granska de värden som det finns konsensus kring, det som ligger inom normen.

Maria Carbin har nu blivit professor i genusvetenskap vid Umeå universitet. För henne finns det en självklar koppling mellan statsvetenskap och genusvetenskap.

– I Sverige idag finns det till exempel stora skillnader mellan män och kvinnor när det gäller politiska ställningstaganden, där män i högre utsträckning röstar på SD och kvinnor röstar mer åt vänster. Om man på riktigt ska kunna förstå detta måste man göra en djupare analys och då måste man ta med aspekter som klass, kön, etnicitet, ålder och så vidare.

För att hinna med heltidsarbetet har man infört rutavdraget som en jämställdhetspolitisk lösning. Skapar detta verkligen ett mer jämställt samhälle? Jag tycker att det är svårt att se, man kan inte blunda för de ökade klasskillnaderna mellan de som har råd och inte.

Kritiskt granska politiska reformer

– I min avhandling studerade jag så kallat hedersvåld. Det är ett fenomen som fångar många politiska konflikter som jämställdhet, integration och våld. Via debatten om det så kallade hedersvåldet framkom en tydlig bild av det svenska jämställda samhället, och att detta våld betraktades som något nytt som inte var ett ”svenskt” fenomen, utan något som låg utanför ”vår” kultur. ”De” var de våldsbenägna, inte ”vi” som är del av den svenska kulturen. Frågan var väldigt infekterad då, även inom akademin. Den var svår att ens prata om. Men jag tror ändå att det är viktigt att våga granska politiska frågor med en kritisk blick. Risken med talet om hedersvåld som kulturellt avvikande är ju att man stigmatiserar.

I sin forskning återkommer Maria Carbin ständigt till frågan: Vad menar vi med jämställdhet? Vilken politisk betydelse fyller vi begreppet med? I den andan har hon också ifrågasatt normen om heltidsarbete.

– Det finns en självklar idé om att kvinnor blir frigjorda och att vi skapar ett mer jämställt samhälle om kvinnor jobbar heltid (det vill säga 8 timmar per dag) i lönearbete. För att hinna med heltidsarbetet har man sedan infört rutavdraget som en jämställdhetspolitisk lösning. Skapar detta verkligen ett mer jämställt samhälle? Jag tycker att det är svårt att se, man kan inte blunda för de ökade klasskillnaderna mellan de som har råd och inte. Och som samhället ser ut idag finns det stora problem med heltidsnormen, med ökande sjukskrivningstal, stress och utbrändhet.

Jag tror att en vanlig missuppfattning är att man blandar ihop genusvetenskap och jämställdhetspolitik, nåt som blir extra paradoxalt för mig som jobbar med att kritiskt granska just svensk jämställdhetspolitik.

Missuppfattningar kring genusvetenskap

Genusvetenskap är ett ämne som kan väcka känslor, speciellt utanför universitetsvärlden. Maria Carbin tror dock att det både finns missuppfattningar om ämnet, och att gamla föreställningar hänger kvar.

– Jag kan tänka mig att finns en bild, i alla fall utanför akademin, att genusvetenskap är ett mer ideologiskt och aktivistiskt ämne än andra. Jag tycker inte att det stämmer. Det finns ju många olika inriktningar inom genusvetenskapen, och genusvetare håller inte alltid med varandra. Dessutom är det ju egentligen så att en stor del av såväl humanistisk som samhällsvetenskaplig forskning kan betraktas som politisk – om man tänker politisk i en vidare bemärkelse. De flesta forskare har ju en anledning och en drivkraft kring varför de forskar om vissa frågor. Jag tror också att en vanlig missuppfattning är att man blandar ihop genusvetenskap och jämställdhetspolitik, nåt som blir extra paradoxalt för mig som jobbar med att kritiskt granska just svensk jämställdhetspolitik. Jag håller inte alltid med om att just de reformer som föreslås nödvändigtvis leder till ett jämlikt samhälle, trots att jag som genusvetare förväntas stå bakom förslagen.

På 1990-talet fanns även en inomvetenskaplig kritik mot genusforskning, bland annat i anslutning till de så kallade Tham-professurerna. De var en jämställdhetssatsning inom akademin med 30 professorstjänster som inrättades av dåvarande utbildningsminister Carl Tham, där man vid tillsättningarna skulle använda positiv särbehandling. Om två sökande hade samma meritering skulle man välja den av underrepresenterat kön (Sveriges professorskår bestod då av 93% män).

– För ett forskningsprojekt jag jobbar i nu har jag intervjuat genusvetare om hur det är att vara just genusvetare. Den bild jag fått fram är att den inomvetenskapliga konflikten kring genusforskningen i stort sett har försvunnit. Inom akademin är genusvetenskapen idag relativt etablerad. Det är inom politiken och den offentliga debatten som man i vissa läger ser genusvetenskapen, eller den här sammanblandade bilden med jämställdhetspolitiken, som problematisk.

Jag vill arbeta för ett kollegialt sammanhang där vi driver saker tillsammans som forskare, där vi kan stötta varandra och dela på både tunga och roliga arbetsuppgifter. Jag tror att det skulle skapa en mer hållbar arbetsmiljö.

Kreativitet och kollegialitet

Som professor vid Umeå centrum för genusvetenskap hoppas Maria Carbin kunna bidra till att skapa en miljö där forskare stöttar varandra och där forskningsprocessen får ta plats.

– Jag hoppas att jag ska kunna vara med och bidra till att skapa en forskningsmiljö där det kreativa står i fokus. Att forska ska vara roligt och måste få ta tid, forskning kan inte vara effektiv, snabb och fokuserad på produktivitet. Som systemet är nu uppmuntras man att vara individualist, köra sitt eget race, vara sin egen entreprenör. Det gör att man tvingas konkurrera med sina kollegor, och det tror jag skapar stress, ett dåligt samarbetsklimat och en dålig seminariekultur. Kvalitet och kreativitet måste få komma i första rummet, inte publikations- och ansökningshets. Jag skulle också vilja slå ett slag för ett gammalt akademiskt honnörsord: kollegialitet. Jag vill arbeta för ett kollegialt sammanhang där vi driver saker tillsammans som forskare, där vi kan stötta varandra och dela på både tunga och roliga arbetsuppgifter. Jag tror att det skulle skapa en mer hållbar arbetsmiljö.